Billie Holiday´s 100års dag

Billie Holiday´s 100års dag
30 December, 2015 Isabella

För några veckor sedan skrev Göran Sommardal en artikel i Aftonbladet i samband med Billie Holiday´s 100års dag. Nonchalant refererade han både till mig och Jazzhistorien, här kommer mitt svar.

Filosofen Platon beskriver i sin bok ”Republiken” hur musik har den direkta förmågan att djuptgående påverka vår själ och dess tillstånd. Filosofen Immanuel Kant kallade musik för ” the quickening art” och Nietzsche skrev att världen skulle vara ett stort misstag utan den. Så länge människan har funnits, har musiken funnits och den har använts som ett medel att förmedla idéer, protestera mot orättvisor och väcka känslor.

När Göran Sommardal skriver att Billie Holiday sjöng jazz och inte sitt liv, ter det sig tydligt för mig att han inte verkar ha uppfattat hur musik och liv är tätt sammankopplade, och hur jazz aldrig någonsin bara har varit en musikgenre utan en proteströrelse, ett hoppingivande sammanhang och en konstform och kulturell rörelse som var delaktig i att förändra villkoren för den afroamerikanska befolkningen i USA.

När jag i SR:s kulturnytt sade att man hör allt det som är Bilie Holiday när hon sjunger, så gör jag absolut inte anspråk på att veta vad dom sakerna är.
Poängen är inte vad det personliga är, poängen är att höra att det är personligt. Att hennes livsprocess finns med i alla de musikaliska val hon gör, är det som gör henne till en intressant musiker. Det tekniska och akademiska blir banalt och pretentiöst om det inte fylls med det personliga, det verkliga och det ärliga.
Jag tror inte att någon av de stora konstnärerna igenom århundradena har skapat sina mästerverk utan att gå djupt in i sig själva och sina livserfarenheter. Det är det som gör att det bär. Du hör inte bara en melodi, ett tema, ett lick eller en frän ackordföljd. Du hör sanningen om deras liv och det är den sanningen som slår an och berör den som lyssnar. Även om vi som lyssnar aldrig kan veta exakt vad den sanningen är.
Jag har svårt och tro att folk som fick äran att lyssna till Billie Holiday live gick därifrån och sade ”åh vad kul att hon försöker låta som ett blåsinstrument, det var ju bra”. Om det hade varit det enda intressanta med Billie Holiday hade vi inte bemödat oss att fira hennes 100 års dag. Så här säger Billie själv i en radiointervju från 1949 ”I don´t sing cute novelty things, the things that I sing have to have something to do with my life, or my friends life, and it has to have a meaning”.

Till skillnad från det rådande kulturklimatet idag, var fokus förr alltid riktat på en konstnärs idéer och hantverk, som utgick ifrån det personliga. När musik massproduceras och endast skapas utifrån det giriga syftet att tjäna pengar eller att presentera ännu en kändis är det viktigt att påminnas om historiens tidigare värden och förebilder. Om Mozart och Beethoven som satt nätter och dagar långa och komponerade och övade, inte instagrammade eller twittrade. Om Maria Callas som sjöng så att klockarna stannade, helt utan auto-tune, om John Coltrane som utmanade alla musikaliska normer och aldrig ställde sig i det konformerande, kommersiella ledet. Om Bob Dylan som skrev om sin samtids alla politiska utmaningar inte om ”lalala” eller ”blablabla”, och om Billie Holiday som okonstlat blottade sitt inre och varken behövde rökmaskiner eller PR- kampanjer.